af de upproriska, som lägrat sig på Helge-Ands-holmen, och gjorde derefter ett utfall som skingrade de öfriga. Många bönder blefvo slagna, trehundrade dödades i sjelfva Helge-Ands-kyrkan, och åtskilliga af hären tillika med anföraren blefvo afrättade.
Men förgäfves var ett utbrott af upproret stilladt så länge samma anledning fortfor att bereda nya. Det syntes icke möjligt att släppa Ärkebiskopen utan att återlemna honom den makt han förut ägde, och denna makt var alltför vådelig för Regenten, var alltför ofta missbrukad. Så fruktansvärd Romerska Stolen var, ville Christjern hellre blottställa sig för dess missnöje, än för den närmare faran att se sin myndighet, och kanske sjelfva thronen, i fara för en ärelysten Prelat. Han trodde tillika att den Helige Fadren kunde blidkas om han sjelf underrättade honom om hela händelsen. Men oaktat den ödmjukhet hvarmed han förklarade sig,
