Han hastar till Linköping, och, följd af sitt Domkapittel, går opp i kyrkan, aflägger Biskopsskruden inför altaret, och svär att icke återtaga den innan han befriat sitt fädernesland ifrån dess förtryckare. Han utgår derifrån i full rustning, och bemödar sig att utbreda öfver hela landet den resning han börjat. Ärkebiskopens bröder och vänner, flere af adeln och allmogen, och största delen af presterskapet gå på hans sida, och redan i början af året (1464) är Kettil förklarad för Riksföreståndare.
För att bevisa lagligheten af hvad han gjort, försummade icke Kettil att offenteligen tillkännagifva de ordsaker som tvingat honom att gripa till vapen. Han klagade öfver de odrägeliga skatter hvarmed undersåtarne blifvit betungade, och dessa skatters utförande ur Riket; han klagade öfver folkets förtryck af Danska embetsmän, öfver det tyranni, som blifvit utöfvadt emot några Svenska Herrar,
