lugn; men snart försvann äfven detta, och Christjern inbröt i Vestergötland för att understödja sina anhängare, sedan han förgäfves genom Påfveliga legater sökt att uträtta något till sin fördel. Carl, som redan för andra gången anfallit Axevall, tvingades att draga sig tillbaka; men Christjern kunde icke öfver vintern uppehålla sin här utom sina gränsor, och Vestgöta bönderna intogo sjelfva detta fäste, som de i grund förstörde. Emedlertid hade Christjern vunnit sitt ändamål, emedan de oroligheter, som börjat att tystna, voro åter upplifvade. Det var likväl mer den enskilta ärelystnaden än tillgifvenhet för Dannemark, som äggade de upproriska; och så olycklig Carl var under sin Krona, missunnade man honom att bära den. Länge fortsatta oroligheter hade förblandat begreppen om pligter och rättigheter: hvar partihöfding ville regera, hvar lycklig rebell blifva Konung. Erik Carlsson (Wase) röjde i synnerhet denna lystnaden.
Sida:Till hans kongl Höghet Gustaf.djvu/332
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 94 —