hemliga stämplingar som förehades, de motsägelser hvaraf han ofta möttes, hans tilltagande, merendels fruktlösa, mödor för lugnet och ordningen, allt öfvertygade honom att han arbetade förgäfves emot ett parti, som icke styrdes af andra grunder än sin regerings-sjuka. Tröttad af sina medbröders afund, och kan hända i afsigt att tillika lära känna sin styrka, begärde han att få nedlägga sitt embete, och kallade omsider (1491) Ständerna till en Riksdag der han verkställde sitt beslut; men menighetens röst förmådde honom snart att återtaga det, och hans ovänners harm retades till det yttersta då de sågo huru mycket han var älskad. Från detta ögonblick tycktes Aristokratien isynnerhet frukta för sitt välde, och småningom använda kraftigare medel för att skydda det. Man började att ännu mer inskränka Riksföreståndarens makt, och neka honom några af de rättigheter han förut ägt, hvaribland var den att återtaga
Sida:Till hans kongl Höghet Gustaf.djvu/408
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 170 —
