flykta ur Riket. Det är troligt att Albrekt, hyllad af dessa flyktingar, alldrig vågat emottaga Svenska Kronan, om mängden af Inbyggarne icke bifallit hans val; men den här hvarmed Hertigen af Meklenburg ville insätta sin Son till Konung i Sverige, hade alldrig återkommit segrande, om de Regenter den skulle bekriga varit Fältherrar. En enda träffning afgjorde tvisten. Håkan flyende och Magnus fången, förlorade på en gång sina förhoppningar att äga Svenska Thronen, och Norrska Konungen afsade sig äfven sina toma anspråk derpå, för att återställa sin Far i frihet.
Ett inbördes krig beredde således vägen för Albrekt, och inbördes oroligheter utmärkte nästan hela hans regering. Inkallad till ett land hvars lagar och sedvanor han icke kände, upphöjd till en värdighet hvartill födseln icke gifvit honom någon rätt, borde han icke länge kunna bibehålla en Thron, som under mer än tvenne sekler varit en säker undergång för de flesta som uppstigit der. Man måste erkänna att den belägenhet, hvaruti han emottog Riket, var en af de svåraste som
