Johan beklagade sig öfver de Svenska, och då han såg sina manifester ingen ting uträtta, ville han åtminstone tvinga Hansestäderna att gå på sin sida, och förekomma det bistånd hans fiender fingo af dem. I denna afsigt skickade han Biskopen i Odensee till Lybeck att göra föreställningar härom, och tillika gifva Städerna tillkänna, att om de fortforo att förse de Svenska med lifsmedel och munition skulle de sjelfva blifva behandlade som fiender. Men dessa stater, som fruktade mindre ett krig än ett afbrott i sin rörelse, svarade, att de icke gerna ville misshaga Konungen, men att deras handel på Sverige var allt för vigtig att
det hufvudsakeligaste, som härpå kan svaras, redan blifvit upptaget, vid granskningen af det missnöje de Norrska visade öfver Unionen, under thronledigheten efter Christjern. Fruktan att flera gångor upprepa samma sak, hindrar författaren att här vidare utveckla ett ämne, som ännu oftare förekommer.
