som utgjorde Kronans betydligaste inkomst, voro orättvist afsöndrade, yrkade han ett skadestånd, och fordrade intet mindre än att hvart tredje hemman i Riket, andeligt eller verldsligt, skulle tillfalla Konungen, som en ersättning för hvad han förlorat.
Ett så obetänksamt påstående kunde icke annat än störta honom. Ett ingrepp i Presterskapets rättigheter borde uppreta detta mäktiga stånd, och Kyrkans förbannelser ljungade omkring Albrekt; men denne Regent var van att icke frukta för andeliga vapen; han föraktade bannlysningen, och företog sig att verkställa hvad han beslutat. Straxt utblossade ett borgeligt krig med alla de rysligheter det medförer; Konungens anhängare, hatade och förföljde, trodde sig äga rätt att hämnas på de svagare det motstånd deras sjelfsvåld erfarit af de mäktigaste; mord och plundring röjde deras framtågande; endast den beväpnade kunde försvara sin egen boning, och kojans värnlöse åbo, likasom den ensamme vandraren, hade intet annat hopp än möjligheten att undgå eller bedraga dessa sträfvande flockars uppmärksamhet.
Utan tvifvel hade Albrekts rådgifvare förutsett det missnöje, och, kan hända,
