grufligt vitne till deras härjande, och en allmän osäkerhet förjagade handeln ifrån Norden.
Denna sista omständigheten förmådde Hansestäderna att bemedla ett stillestånd, hvarigenom Albrekt och hans Sons befrielse skulle utverkas. Ett sjuårigt fängelse öppnades således för dessa olyckliga Prinsar; men de vilkor de måste underskrifva satte dem ur stånd att nånsin mer vinna Svenska Thronen, utan att likväl beröfva dem hoppet. Stockholm, som på trenne år anförtroddes åt Hansestäderna, skulle svara emot Albrekts lösen, i fall han på annat sätt icke kunde betala den, och Margareta såg sig omsider i fredligare besittning af Sverige. Med trygghet kunde hon då förakta den vanmäktiga inbillning, som kanske ännu smickrade Albrekt, att en gång återtaga den spira som blifvit ryckt ur hans hand. En Drottning, som lyddes af hela Norden, borde icke frukta en förjagad Konungs fåfänga förslag, och det var öfverflödigt för honom att afsäga sig anspråket på ett Rike, som han icke kunde inkräckta, och som vägrade att erkänna honom.
Om Margaretas ärelystnad varit inskränkt af begäret att befalla öfver vidsträckta
