Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 85 —
underläto icke Eriks fiender att begagna sig af hans förseelser: å ena sidan inföllo de i Jutland, som han lemnat utan allt försvar, och plundrade der; å andra sidan bemödade de sig att uppägga Hansestäderna till krig emot Konungen, och förmådde verkeligen Hamburg att skicka sig några hjelptroppar. Underrättelsen härom kullkastade alla Eriks planer; utan att våga en träffning, utan att ens våga afbida de främmande tropparnas ankomst, uppbröt han hastigt med hela sin här, skyndade tillbaka inom sina egna gränsor, och lemnade icke efter sig så mycket folk som fordrades att öfver vintren försvara de orter han eröfrat[1].
- ↑ Man bör icke förgäta att, i förbigående, anmärka skillnaden emellan dessa och senare tiders krigskonst. Inga stående härar funnos ännu. De flesta soldater voro bönder, som tjenade utan sold, och återgingo till sina hemman då fälttåget var slut. Det var derföre mycket brukligt att begagna sig af utländskt krigsfolk, som tjenade emot en viss betalning.