8
rade under tunga steg, och husets herre rusade genom matsalen in i sitt arbetsrum.
Under sin hastiga passage genom matsalen hade han likväl hunnit ställa sin käpp med nötknäpparehuvudet i en vrå, kasta sin allt annat än glänsande höga hatt på bordet och tillropa sin brorson ett ljudeligt:
»Kom, Axel!»
Jag hann inte röra mig ur stället, förrän det följde ett otåligt:
»Nå, är du inte här ännu?»
Jag skyndade in i min fruktansvärde herres arbetsrum.
Otto Lidenbrock var icke någon elak människa, det erkännes villigt, men om icke någon högst osannolik förändring inträffar, kommer han att dö som ett stort original.
Han var professor vid Johanneum och föreläste i mineralogi. Han fäste sig icke vid, om studenterna gingo flitigt på hans föreläsningar eller vilken grad av uppmärksamhet de skänkte honom eller huru mycket de lärde sig. Sådana småsaker bekymrade honom icke, Han föreläste subjektivt, som det tyska filosofiska uttrycket lyder, för sin egen skull och icke för andras. Han var en egoistisk lärd, en vetenskapens brunn, vars vev gnisslade, när man ville hämta upp något ur den, med ett ord en riktig girigbuk.
Det finns en del sådana professorer i Tyskland.
Trots allt detta var min farbror — det kan ej sägas för ofta — en verkligt lärd man. Om han också stundom bokstavligen krossade de mineralprov, han skulle undersöka, genom att handskas alltför våldsamt med dem, förenade han mineralogens skarpblick med geologens snille. Beväpnad med sin hammare, sin stålmejsel, sin magnetnål, sitt blåsrör och sin flaska med salpetersyra, var han en stor man. På brottytan, utseendet, hårdheten, smältbarheten, ljudet, lukten och smaken av ett mineral gav han det utan tvekan dess rätta plats bland de sexhundra arter, som vetenskapen för närvarande känner.
Lidenbrocks namn hade också en ärofull klang vid lärosätena och inom de lärda sällskapen. Humphry Davy, Humboldt, kaptenerna Franklin och Sabine försummade aldrig att besöka honom, då de passerade Hamburg. Bec-
