98
»Nej», sade jag, »det är icke genom klippan, som dessa röster höras. Bergväggen är av granit, och den starkaste knall skulle icke höras genom den. Detta ljud kommer genom gången. Det måste vara någon alldeles särskild ljudverkan.»
Jag lyssnade ånyo, och denna gång hörde jag mitt namn helt tydligt.
Var det min farbror, som uttalade det? Han samtalade med vägvisaren, det var säkert!
Då förstod jag allt. För att göra mig hörd måste jag tala längs denna mur, som ledde min röst liksom metalltråden leder elektriciteten.
Men jag hade ingen tid att förlora. Det fattades blott, att mina följeslagare avlägsnade sig några steg för att ljudfenomenet skulle vara utan verkan. Jag närmade mig alltså muren och ropade så tydligt jag kunde:
»Farbror Lidenbrock!»
Jag väntade i den största spänning, Ljudet är icke synnerligen snabbt. Luftlagrens täthet ökar icke dess hastighet utan blott dess styrka. Några sekunder, som föreföllo mig som sekler, förgingo, och slutligen nåddes mitt öra av dessa ord:
»Axel! Axel! Är det du?»
»Ja! Ja!» svarade jag.
»Var är du, min stackars gosse?»
»Vilse i djupaste mörker.»
Men din lykta?»
»Slocknad.»
»Och bäcken?»
»Försvunnen.»
»Min stackars Axel, fatta mod!»
