»Vänta litet. Jag är alldeles utmattad. Jag orkar inte svara. Men tala till mig!»
»Framför allt förlora inte modet», återtog min farbror. »Säg ingenting, utan hör på mig. Vi hava sökt dig både uppåt och nedåt i gången, men finna dig kunde vi inte. Å, vad jag har sörjt över dig! Vi trodde, att du fortfarande på Hansbäckens väg, och därför gingo vi slutligen nedåt under avskjutande av bösskott. Om nu våra röster kunna nå varandra, så är det endast en ljudverkan. Våra händer kunna det inte! Men misströsta icke Axel! Det är redan mycket, att vi kunna höra varandra!»
Jag hade under tiden funderat litet. En liten, ännu svag förhoppning återvände. Först och främst måste jag få veta en sak. Jag satte alltså läpparna intill muren och sade:
»Farbror!»
»Ja, Axel», svarades det efter några sekunder.
»Vi måste först veta, huru långt vi äro från varandra.»
»Det är lätt.»
»Farbror har sin kronometer?»
»Ja.»
»Tag den i handen. Uttala mitt namn, och lägg märke till tiden på sekunden. Jag skall svara, och farbror skall likaledes lägga noga märke till, när mitt svar når fram.»
»Gott. Hälvten av den tid, som förflyter mellan min fråga och ditt svar, utvisar alltså hur länge min röst är på väg till dig.»
»Ja, farbror.»
