100
»Är du färdig?»
»Ja.»
»Giv då noga akt! Nu uttalar jag ditt namn.»
Jag lade mitt öra intill klippväggen, och så snart jag hörde ordet: »Axel», svarade jag genast »Axel» och väntade.
»Fyrtio sekunder», sade min farbror, »Fyrtio sekunder hava förflutit mellan de båda orden. Ljudet når alltså fram på tjugu sekunder. Efter 1020 fot i sekunden gör det 20400 fot, omkring sex kilometer.»
»Sex kilometer!» mumlade jag.
»Nå, det är ju överkomligt, Axel!»
»Men skall jag gå uppåt eller nedåt?»
»Nedåt, och du skall få höra varför! Vi ha kommit fram till en rymlig plats, där en mängd tunnlar utmynna. Den du har gått måste även leda hit, ty det ser ut, som om alla dessa sprickor i jordskorpan strålformigt utgå från den ofantliga grotta, i vilken vi nu befinna oss. Stig alltså upp och återtag din vandring! Gå, släpa dig fram, om så är nödvändigt, glid utför de branta sluttningarna, och vi skola stå här och taga emot dig vid vägens slut. Framåt nu, min gosse!»
Dessa ord gåvo mig nytt mod.
»Farväl, farbror», ropade jag. »Jag går. Vi skola ej längre kunna samtala med varandra, sedan jag lämnat detta ställe. Farväl alltså!»
»Farväl, Axel, vi råkas snart!»
Det var de sista ord jag hörde.
Det förvånande samtalet genom jordmassan på ett så betydande avstånd slutade med detta förhoppningsfulla
