104
spärrade upp ögonen i min förvåning, vilket gjorde, att min farbror genast frågade:
»Vad är det, Axel?»
»Jag vill fråga om ett par saker. Farbror säger, att jag är oskadd?»
»Ja visst.»
»Och har alla mina lemmar i behåll?»
»Det har du.»
»Och mitt huvud?»
»Ditt huvud har visserligen fått sig några skråmor, men det sitter riktigt på sin plats på dina axlar.»
»Då fruktar jag, att min hjärna är litet i olag.»
»I olag?»
»Ja. Ha vi inte kommit tillbaka till jordytan?»
»Nej, visst inte.»
»Då måste jag var tokig, ty jag ser dagsljuset, jag hör vindens sus och havets brusande.»
»Å, är det bara det?»
»Kan farbror förklara det?»
»Jag kan inte förklara någonting, ty det är oförklarligt, men du skall se och förstå, att den geologiska vetenskapen ännu icke sagt sitt sista ord.»
»Låt oss gå ut!» utropade jag och reste mig hastigt upp.
»Nej, nej, Axel, den skarpa luften kunde skada dig.»
»Den skarpa luften?»
»Ja, det blåser ganska mycket. Du får inte begå någon oförsiktighet.»
»Men jag försäkrar, att jag mår utmärkt.»
»Du måste ha litet tålamod, min gosse. Ett återfall skulle vara oss mycket olägligt, Vi få icke förlora någon tid, och överfarten kan bliva ganska lång.»
»Överfarten!»
»Ja, du måste vila i dag också, så kunna vi gå ombord i morgon.»
»Gå ombord!»
Vid detta ord ryckte jag till.
Gå ombord! Hade vi alltså en flod, en sjö, ett hav till vårt förfogande? Låg något fartyg och väntade på oss i någon hamn här inne?
Min nyfikenhet var spänd till det yttersta. Min farbror
