108
köttiga valv. Under en halvtimme irrade vi omkring i det fuktiga mörkret, och det var med en känsla av verkligt välbefinnande, som jag åter satte foten på stranden.
Jag var nu litet trött och gick och satte mig ytterst på en udde, mot vars klippor vågorna skummade och brusade. Stundom stillnade vinden av, och en tystnad, djupare än öknens tystnad, sänkte sig över de kala klipporna och den vidsträckta havsytan. Jag försökte då med blicken genomtränga de avlägsna töckenslöjor, som dolde den hemlighetsfulla synranden. Hur många frågor ville icke bana sig väg över mina läppar! Var slutade detta hav? Vart ledde det? Skulle vi någonsin uppnå dess andra strand?
Vad min farbror beträffar, tvivlade han icke på detta. Jag på en gång önskade och fruktade det.
Sedan vi en stund betraktat den underbara synen, återvände vi längs stranden till grottan, och det var med de sällsammaste tankar i min hjärna, som jag där lade mig att sova.
