»Och hur djupt äro vi?»
»Etthundrafyrtio kilometer.»
»Alltså», sade jag med en blick på kartan, »hava vi det skottska höglandet över oss och där höja Grampianbergen sina snötäckta toppar.»
»Ja», svarade professorn leende, »det är en ansenlig tyngd, men valvet är starkt. Världsalltets store arkitekt har byggt av gott material, och aldrig skulle människan kunnat bringa det så långt. Vad äro broarnas valv och katedralernas bågar mot denna milsvida dôme, under vilken en ocean med sina stormar kan rymmas.»
»Ja, jag fruktar inte, att himlen skall ramla ned. Men säg mig nu, vad farbror har för planer? Skola vi återvända till jordens yta?»
»Återvända? Jo, jag tackar! Vi skola tvärtom fortsätta vår resa, eftersom allt gått så bra hittills.»
»Men jag inser inte, huru vi skola kunna tränga ned under denna vattenmassa.»
»Jag tänker inte heller störta mig på huvudet i den. Men om oceanerna närmare sett icke äro annat än insjöar, eftersom de äro omgivna av land, bör detta inhav givetvis även vara omgivet av granitstränder.»
»Därom är nog intet tvivel.»
»Nåväl. På den motsatta stranden är jag viss om att finna en ny utgång.»
»Hur lång tror farbror då, att denna ocean kan vara?»
»Mellan tolv och sexton mil.»
»Aha», sade jag, fastän jag tänkte för mig själv, att denna beräkning nog var tämligen gripen ut luften.
»Vi hava därför ingen tid att förlora, och redan i morgon skola vi gå till sjöss.»
Jag tittade ofrivilligt efter den farkost, som skulle föra oss över.
»Jaså, vi skola gå till sjöss», sade jag. »Och med vilken båt skola vi fara?»
»Det blir inte med någon båt, min gosse, utan på en god och säker flotte.»
»En flotte!» utropade jag. »Men den är ju lika omöjlig att bygga som en båt, och jag förstår inte…»
»Du förstår inte, Axel, men om du lyssnade, skulle du få höra!»
