112
»Höra?»
»Ja, hammarslag, som säga dig, att Hans håller på att arbeta.»
»Han bygger en flotte?»
»Ja.»
»Jaså. Vad har han fällt för träd då?»
»Å, träden voro redan fällda. Kom, skall du få se.»
Efter en kvarts timmes vandring fick jag se Hans sysselsatt med sitt arbete på andra sidan udden, som bildade en liten naturlig hamn. Jag skyndade fram till honom. Till min stora överraskning låg en snart färdig flotte på sanden. Den var förfärdigad av bjälkar av en särskild sorts trä, och en stor mängd plankor, knän och spant av alla slag lågo över allt kringströdda på marken, Här fanns material till en hel flottilj.
»Vad är detta för trädslag, farbror?» frågade jag.
»Det är tall, gran och björk, alla de nordliga trädslagen, som mineraliserats genom havsvattnets inverkan.»
»Är det möjligt?»
»Det är, vad man kallar ’suturbrandur’ eller fossilt trä.»
»Men då måste det liksom ligniten hava stenens hårdhet och icke kunna flyta.»
»Det händer stundom. Det finnes dylika träsorter, som i blivit verkliga antraciter, men också andra, vilka såsom dessa endast undergått början till fossil förvandling. Se», tillade min farbror och kastade en av dessa dyrbara lämningar i havet.
Trästycket försvann först, men flöt strax åter upp på vågorna och följde deras rörelser.
»Är du övertygad?» sade min farbror.
»Ja, i synnerhet om att detta är otroligt!»
På aftonen dagen därpå var flotten, tack vare vår vägvisares skicklighet, ett fullbordat faktum. Den var tio fot lång och fem fot bred. De fossila bjälkarna, som sammanhöllos av starka tåg, erbjödo en stadig yta, och sedan denna improviserade farkost väl gått av stapeln, låg den lugnt och flöt på det Lidenbrockska havets vågor.
