TJUGUANDRA KAPITLET
PÅ LIDENBROCKS HAV.
Den 13 augusti vaknade vi tidigt. Det gällde nu att försöka ett nytt, snabbt och föga tröttande fortkomstsätt.
En mast, som bestod av två sammanbundna stavar, ett rå bildat av en tredje, en av våra filtar till segel — det var flottens tackling. Tågvirke saknades icke, och det hela var stadigt och hållbart.
Klockan sex gav professorn tecken till affärd. Livsmedlen, bagaget, instrumenten, vapnen och en betydlig mängd sött vatten hade förts ombord.
Hans hade inrättat ett roder, med vilket han kunde styra farkosten. Han tog plats vid rorkulten. Jag kastade loss det tåg, som fasthöll oss vid stranden, seglet sattes till, och vi gledo hastigt ut.
Just som vi lämnade den lilla hamnen, ville min farbror, som lade vikt vid sin geografiska nomenklatur, giva densamma ett namn, och han tänkte uppkalla den efter mig.
»Då har jag ett bättre att föreslå», sade jag.
»Vilket då?»
»Grauben, port Grauben, det kommer att taga sig bra ut på kartan.»
»Så låt oss kalla den port Grauben.»
Det var på detta sätt, som minnet av min älskade vierländska införlivades med vår lyckliga expedition.
Vinden blåste från nordost och vi länsade undan med otrolig hastighet. De mycket täta luftlagren hade en betydlig framdrivande kraft och verkade på vårt segel som en stark mekanisk fläkt.
