bita sig i läpparna av otålighet. Klockan sex på aftonen begär Hans sin betalning och får sina tre specieriksdalrar.
Söndagen den 16 augusti. — Intet nytt. Samma väder. Vinden visar någon benägenhet att friska i. Det första jag gör, när jag vaknar, är att konstatera ljusstyrkan. Jag fruktar alltid, att det elektriska fenomenet skall avtaga, kanske alldeles slockna. Men min fruktan är ogrundad: flottens skugga avtecknas tydligt på vattenytan.
Detta hav förefaller verkligen oändligt. Det är kanske lika brett som Medelhavet eller till och med som Atlanten. Min farbror lodar flera gånger. Han fäster ett av de tyngsta järnspetten på ett rep, som får löpa ut till tvåhundra famnars längd. Ingen botten! Vi hava ganska svårt att åter få ombord vår lodlina.
När järnspettet åter är uppe på flotten, påpekar Hans, att det är tydliga märken i det. Det ser ut, som om järnspettet blivit kraftigt klämt mellan två hårda föremål.
Jag ser på jägaren.
»Tänder», säger han på danska.
Jag förstår icke. Jag ser på min farbror, men han sitter helt försjunken i sina tankar och jag bryr mig icke om att störa honom. Jag vänder mig då till isländaren igen. Han öppnar och sluter munnen flera gånger för att få mig att förstå, vad han menar.
»Tänder», säger jag häpen och betraktar järnspettet närmare.
Ja, det är verkligen tänder, som satt märke i metallen! De käkar, i vilka de sitta, måste äga en rent häpnadsväckande styrka! Är det något vidunder, vars make ej längre finnes på jorden, som simmar här nere i havsdjupet, glupskare än hajen, fruktansvärdare än valfisken! Jag kan icke taga mina blickar från denna sönderbitna järnstång.
Denna händelse sysselsätter mina tankar hela dagen, och min uppjagade fantasi finner knappt någon ro ens i sömnen.
Måndagen den 17 augusti. — Mina ögon riktas förfärande utåt havet. Jag fruktar att få se någon av underhavsgrottornas inbyggare sticka upp sitt huvud ur vågorna.
