118
Min farbror tänker förmodligen som jag, om han också icke hyser samma fruktan, ty sedan han undersökt järnspettet, tittar han utåt havet.
»Det var en fördömd idé, han fick att loda», säger jag för mig själv. »Han har stört något havsdjur i dess vila, och vi kunna skatta oss lyckliga, om vi icke bli angripna.»
Jag kastar en blick på vapnen och förvissar mig om att de äro i gott skick. Min farbror ser det och nickar gillande.
Redan angiva stora svallvågor på ytan, att det är någon oro på djupet. Faran är nära. Vi måste vara vaksamma.
Tisdagen den 18 augusti. — Aftonen kommer eller rättare den stund, då sömnen tynger våra ögonlock, ty det finns ingen natt på denna ocean, och det obevekliga ljuset tröttar ständigt våra ögon, som om vi seglade fram under de arktiska havens sol. Hans står vid rodret. Eftersom han vakar, somnar jag.
Om två timmar vaknar jag vid en förfärlig stöt. Flotten har med en oerhörd kraft lyfts upp ur vågorna och slungats ned tjugu famnar därifrån.
»Vad står på!» utropar min farbror. »Hava vi stött på grund?»
Hans pekar på en stor, svart massa, som ömsevis höjer och sänker sig. Den är ungefär tvåhundra famnar från oss. Jag ser dit och utropar:
»Det är en ofantlig tumlare!»
»Ja», svarar min farbror, »och där borta kommer nu en havsödla av föga vanlig storlek.»
»Och jag ser en väldig krokodil! Se, vilka stora käkar och vilka skarpa tandrader! Å, nu försvinner han!»
»Där är en val! Där är en val!» utropar nu professorn. »Jag ser hans väldiga fenor. Se, vilka massor av luft och vatten den sprutar ut genom sina näsborrar!»
Två vätskepelare uppstiga också verkligen till en betydande höjd. Vi äro förvånade, häpna, förfärade inför denna mängd havsodjur. De hava övernaturliga dimensioner, och det minsta av dem skulle kunna uppsluka flotten i en enda munsbit.
Hans vill kasta om rodret för att undfly det farliga grannskapet, men då får han på andra sidan se andra fien-
