120
bebor. Man har med rätta kallat honom valfisken bland ödeldjuren, ty han har både dess snabbhet och storlek. Han mäter ej mindre än hundra fot i längd, och jag kan göra mig en föreställning om hans storlek, när han höjer sina vertikala stjärtfenor över vågorna. Hans käke är ofantlig och har enligt naturforskarnas uppgifter ej mindre än etthundraåttiotvå tänder.
Plesiosaurus, en orm med rund kropp och kort stjärt, har fötter liknande åror. Hans kropp är helt och hållet beklädd med ett skal, och hans hals, som är lika böjlig som en svans, höjer sig väl trettio fot över vågorna.
Dessa djur angripa varandra med obeskrivligt raseri. De uppröra hela berg av vatten, och svallet når ända fram till flotten. Väl tjugu gånger hålla vi på att kantra. De skarpaste väsanden höras. De båda djuren hava slingrat sig om varandra. Jag kan icke skilja det ena från det andra, men av segrarens raseri är allt att frukta.
Det går en timme, det går två. Striden fortfar med oförminskat raseri. De kämpande ömsevis närma sig och avlägsna sig från flotten. Vi stå orörliga, färdiga att giva eld.
Plötsligt försvinna både Ichthyosaurus och Plesiosaurus, åstadkommande en sannskyldig malström. Skall striden fortsättas i havets djup? Men plötsligt uppdyker ett väldigt huvud. Det är Plesiosaurus. Han är sårad till döds. Jag urskiljer ej längre hans väldiga skal. Men hans långa hals lyfter sig, sänker sig, lyfter sig åter, sjunker ned igen, piskar vågorna som en ofantlig piska och vrider sig som en avhuggen mask. Vattnet sprutar upp vida omkring och gör, att vi ej kunna se. Men snart når odjurets dödskamp sitt slut, dess rörelser avtaga, dess vridningar mattas och den långa ormkroppen sträcker ut sig som en livlös massa på de stillade vågorna.
Och Ichthyosaurus? Har han väl återvänt till sin underhavsgrotta, eller skall han åter visa sig på oceanens yta?
