122
punkt av synranden, Hans ansikte uttrycker ingen förvåning, men hans öga är oavvänt riktat på något visst.
»Han ser något», säger min farbror.
»Jag tror det.»
När Hans kommer ned igen, pekar han mot söder och säger: »Där borta.»
Min farbror fattar sin kikare och tittar i den under en minuts tid, som förefaller mig som ett sekel.
»Jaha!» utropar han.
»Vad är det?»
»En ofantlig vattenpelare, som stiger upp ur vågorna.»
»Kanske något nytt havsdjur?»
»Inte omöjligt.»
»Låt oss då hålla mera åt väster, ty vi känna nu faran av att möta dessa antediluvianska vidunder», säger jag.
»Samma kurs!» svarar min farbror.
Jag vänder mig till Hans, men denne håller sin rorkult obevekligt i samma riktning.
Men om vi på detta avstånd, som måste uppskattas till åtminstone fyrtio kilometer, kunna se den vattenpelare, som djuret utsprutar, måste det vara av övernaturlig storlek. Den allra vanligaste försiktighet tyckes bjuda oss att fly. Men vi hava icke kommit hit för att vara försiktiga.
Vi fortsätta således framåt. Ju mera vi närma oss, desto högre synes vattenpelaren. Vad kan det vara för ett djur, som kan upptaga så mycket vatten i sig och spruta ut det på detta sätt utan avbrott?
Klockan åtta på aftonen äro vi på knappa åtta kilometers avstånd från det. Dess väldiga, svarta vidunderskropp sträcker ut sig i havet som en ö. Kan det vara en synvilla, eller är det min förskräckelse? Dess längd tyckes mig överstiga tusen famnar! Vad kan det vara för ett valdjur, som varken Cuvier eller Blummenbach haft en aning om? Det ligger orörligt och liksom insomnat. Havet tyckes icke kunna lyfta det, och vågorna skvalpa mot dess sidor. Vattenpelaren, som når en höjd av femhundra fot, faller tillbaka med ett bedövande brus. Vi ila alltjämt i vansinnig fart fram emot denna väldiga massa, för vilken hundra valfiskar icke skulle räcka till daglig föda.
Jag gripes av förskräckelse. Jag vill icke komma när-
