mare. Jag skulle vara i stånd att skära ned seglet, om så behövdes. Jag opponerar mig mot min farbror, som ingenting svarar.
Plötsligt reser sig Hans upp, pekar mot den hotande punkten och säger:
»Holme.»
»En holme!» utropar min farbror.
»En holme?», säger jag i min tur och rycker på axlarna.
»Det är ju tydligt», säger professorn och brister ut i ett skallande skratt.
»Men vattenpelaren?»
»Geyser», säger Hans.
»Ja, det är en geyser», svarar min sfarbror. »En likadan geyeser, som det finnes på Island. Vi lägga till.»
Emellertid måste vi noga akta oss för den nedfallande vattenstrålen, som på ett ögonblick skulle kunna stjälpa flotten. Hans manövrarar om dock skickligt fram till spetsen av den lilla ön.
Jag springer upp på klippan. Min farbror följer vigt efter, men jägaren stannar på sin post, såsom en man, höjd över all nyfikenhet.
Vi stå på en med flintartad tuff uppblandad granit. Marken skälver under våra fötter liksom väggarna i en ångpanna vid högt tryck och känns alldeles het. Vi komma fram till en liten mittbassäng, varifrån geysern uppstiger. Jag sätter ned en termometer i det sjudande vattnet, och den visar 163 grader.
Detta vatten kommer alltså från någon glödande härd, och detta förhållande står på ett märkligt sätt i strid med Lidenbrocks teorier. Jag kan icke underlåta att anmärka det.
»Ja, vad bevisar det mot min uppfattning?» svarar han.
»Ingenting», säger jag helt kort, då jag ser, att jag stöter på en orubblig envishet.
Men innan vi åter lägga ut, gör jag några iakttagelser för att beräkna det tillryggalagda avståndet och antecknar det i min journal. Vi hava färdats etthundraåtta mil från port Grauben och befinna oss på omkring tvåhundrafemtio mils avstånd från Island, under England.
