TJUGUSJÄTTE KAPITLET
VAR ÄRO VI?
Här slutar vad jag kallat min »skeppsjournal», vilken lyckligt räddades. Jag återtager min berättelse såsom förut.
Vad som inträffade, när flotten stötte på kustens skär, det kan jag icke säga. Jag kände, att jag kom på huvudet i vågorna, och jag hade endast Hans kraftiga arm att tacka för att jag undgick döden och icke krossades mot de skarpa klipporna.
Den modige isländaren drog upp mig och lade mig på en brännhet sand, där jag befann mig sida om sida med min farbror.
Därefter återvände han till dessa klippor, mot vilka ursinniga bränningar fräste. Han ville försöka rädda något undan skeppsbrottet. Jag kunde icke tala. Jag var förbi av trötthet och själsskakning. Icke förrän efter en god timme hade jag åter blivit mig lik.
Emellertid fortsatte ett diluvianskt regn att falla. Men det regnade nu med en häftighet som angav, att åskvädret snart skulle taga slut. Några uppstaplade klippblock gåvo oss skydd mot det nedstörtande vattnet. Hans tillagade en måltid, som jag icke kunde röra, och uttröttade av tre nätters vaka, föllo vi alla i en orolig sömn.
Följande dag var vädret härligt. Himlen och havet hade liksom på överenskommelse återtagit sitt fridfulla uttryck. Varje spår av stormen var försvunnet. Detta var den glada nyhet, som professorn förkunnade mig, när han väckte mig.
