»Har du sovit gott, min gosse?» frågade han.
»Mycket bra», svarade jag. »Jag är ännu mycket medtagen, men det gör ingenting.»
»Nej, ingenting. Du är litet trött, det är alltihop.»
»Men farbror förefaller riktigt kry.»
»Jag är förtjust, min gosse, förtjust! Vi äro framme!»
»Vid målet för vår expedition?»
»Nej, men vid ändan av detta hav, som aldrig ville taga något slut. Nu skola vi återtaga vår färd till lands och tränga riktigt in till jordens innandömen.»
»Men tillåt mig en fråga, farbror.»
»Gärna, Axel.»
»Vilken väg skola vi vända tillbaka?»
»Tillbaka! Tänker du på att vända tillbaka, innan vi hunnit fram?»
»Nej, jag vill bara fråga, hur det skall gå till.»
»På det enklaste sätt i världen. När vi väl kommit fram till klotets medelpunkt, skola vi antingen finna en ny väg upp till ytan eller också helt tarvligt återvända samma väg vi kommit. Jag vill gärna tro, att den icke skall spärras för oss.»
»Då måste vi åter sätta flotten i gott stånd.»
»Ja, det blir nödvändigt.»
»Men ha vi nog livsmedel kvar för att utföra allt detta?»
»Ja visst. Hans är mycket duktig, och jag är säker på att han räddat största delen av lasten. Vi kunna för övrigt gå och övertyga oss om det själva.»
Vi lämnade denna för alla vindar öppna grotta. Jag hyste en förhoppning, som på samma gång var en farhåga. Det syntes mig omöjligt att icke allt, vad flotten medfört, hade gått förlorat vid den förskräckliga strandnigen. Jag misstog mig dock. När jag kom ned till stranden, fick jag se Hans stå mitt ibland en mängd i rader ordnade föremål. Min farbror tryckte hans hand med en livlig känsla av tacksamhet. Denne övermänskligt självuppoffrande man, som säkerligen var utan motstycke, hade arbetet, medan vi sovo, och med fara för sitt liv räddat de dyrbaraste sakerna.
Naturligtvis hade vi gjort kännbara förluster. Sålunda hade vi till exempel blivit av med våra vapen, men vi
