Jag stod alltså i begrepp att intaga min vanliga plats ombord på flotten, då min farbror hejdade mig.
»Vi skola icke resa förrän i morgon», sade han.
Jag gjorde en resignerad gest.
»Man bör inte försumma någonting», sade han, »och eftersom slumpen fört mig till denna del av kusten, skall jag icke lämna den utan att hava undersökt den.»
Man torde förstå detta yttrande, om man besinnar, att vi visserligen återkommit till norra stranden, men icke till samma ställe på den, som vi lämnat. Port Grauben måste ligga längre västerut. Det var alltså skäl i att noggrannt undersöka omgivningarna.
»Låt oss då begiva oss ut på upptäcktsfärd», sade jag.
Vi hade vandrat länge och väl utmed Lidenbrockshavets strand, då marken plötsligt förändrade utseende. Den syntes omstörtad och söndersliten genom en häftig höjning av de underliggande lagren. På många ställen buro fördjupningar och upphöjningar vittne om ett väldigt uppror i jordmassan.
Sedan vi med svårighet banat oss väg över en mängd granitblock med kisel, kvarts och alluvial-lämningar, fingo vi plötsligt syn på ett helt fält av ben. Man skulle kunnat taga det för en ofantlig kyrkogård, där stoftet av tjugu århundradens generationer vilade.
Jag stod häpen. Min farbror sträckte sina långa armar mot det tjocka valv, som var vår himmel. Han stod framför en oskattbar samling av Leptotherier, Mericotherier, Mastodonter, Protopitheker och Pterodaktyler, av alla tänkbara antediluvianska vidunder.
Men ännu större blev hans förvåning och förtjusning, när han rusande in bland detta vulkaniska stoft, grep ett glänsande kranium och med darrande röst utropade:
»Axel! Axel! Ett människohuvud!»
»Ett människohuvud!» svarade jag, icke mindre förvånad.
När vi sågo närmare efter, funno vi en hel människokropp, som var mycket väl igenkänlig. Berodde det på markens beskaffenhet, att den kunnat bevaras så genom århundradena? Den spända och pergamentartade huden, de ännu köttiga lemmarna, de oskadade tänderna, det