136
»Kom, kom!» ropade jag, dragande med mig min farbror, som för första gången lydde ett klokt råd.
En kvarts timme senare voro vi utom synhåll för denne fruktansvärde fiende.
Vi sprungo emellertid vidare och kände det, såsom när man i sömnen rides av maran. Instinktivt återvände vi till det Lidenbrockska havet, och jag vet icke, på vilka avvägar mitt förstånd kunnat förirra sig, om icke en händelse återfört mig till verklighetens värld.
Jag såg ett föremål glänsa på marken, böjde mig ned och tog upp det. Det var en dolk, och jag räckte den till min farbror.
»Axel», utropade han. »Detta är en stor upptäckt! Denna klinga har legat här i sanden i två- eller trehundra år, och det är mot dessa klippor som dess egg huggits slö!»
»Men den kan inte hava kommit hit av sig själv!» utropade jag. »Någon måste hava varit här förut…»
»Ja, en man.»
»Och den mannen?»
»Den mannen har ristat sitt namn med denna dolk! Han har velat ännu en gång utmärka vägen till medelpunkten. Låtom oss söka!»
Och livligt intresserade, gingo vi utmed den höga klippväggen, spejande in i de minsta skrevor för att se, om de icke skulle förvandla sig till en ny gång.
Vi kommo på detta sätt till ett ställe, där stranden blev smalare. Havet nästan sköljde mot klipporna och lämnade endast en famnsbred passage. Mellan två framskjutande klippor upptäckte vi ingången till en mörk tunnel.
Där lästes på en granitplatta två mystiska, av tiden halvt utplånade skrivtecken, de båda initialerna till den djärve och fantastiske upptäcksresandens namn:
»A. S.!» utropade min farbror. »Arne Saknussem.»
Alltjämt Arne Saknussem!
