12
»Såå», sade jag, ej alldeles ointresserad, »är den bra tryckt?»
»Tryckt! Den är inte tryckt, min käre Axel! Tryckt! Jo, vackert! Nej du, okunniga gosse, det är en handskrift, en runhandskrift!»
»Runhandskrift?»
»Ja, du vet kanske inte, vad det är för något!»
»Åjo», svarade jag med sårad egenkärlek,
Men min farbror fortsatte oförtrutet och upplyste mig, om jag ville eller icke, om en mängd saker, som jag just icke var angelägen om att få veta.
Plötsligt tvärtystnade han. Ett smutsigt pergament hade glidit ut ur boken och fallit ner på golvet.
Min farbror störtade sig över lappen med lätt begriplig nyfikenhet. Ett gammalt dokument, som kanske sedan urminnes tider legat i denna åldriga bok, ägde naturligtvis högt värde i hans ögon,
»Vad är det här?» utropade han.
Och han utslätade på bordet ett fem tum långt och tre tum brett pergamentstycke, på vilket några oläsliga skriftecken stodo ordnade i rader.
Jag återgiver här dokumentets utseende, Det är ej mer än tillbörligt, att mina läsare få kännedom om dessa märkvärdiga tecken, vilka förmådde professor Lidenbrock och hans brorson till att företaga den underbaraste expedition, som det nittonde århundradet bevittnat.
Professorn betraktade några ögonblick denna följd av skrivtecken. Sedan sköt han upp sina glasögon i pannan och sade:
»Det är runskrift. Dessa bokstäver äro alldeles lika
