138
»Vi kunna väl åtminstone få begiva oss på väg med detsamma», sade jag.
»Ja, min gosse, men först måste vi undersöka denna nya gång för att se, om vi måste använda våra repstegar.»
Min farbror tände sin Ruhmkorffsapparat. Flotten lämnade vi fastgjord vid stranden. Gångens öppning var för övrigt knappa tjugu steg därifrån, och vår lilla trupp begav sig genast dit med mig i spetsen.
Den nästan cirkelrunda öppningen var omkring fem fot i genomskärning. Den mörka tunneln var borrad i hårda klippan och väl blankpolerad av de eruptiva ämnen, som fordom här hade sin utväg. Dess nedre kant var i jämnhöjd med marken, så att man utan svårighet kunde komma in i den.
Vi hade emellertid icke tagit mer än några steg i nästan lodrät riktning, förän vi hejdades av ett kolossalt klippblock.
»Fördömda klippa!» utropade jag förbittrad, då jag plötsligt såg mig hejdad av ett oöverstigligt hinder.
Huru mycket vi än sökte till höger och vänster, uppåt och nedåt, fanns ingen passage, ingen möjlighet att komma förbi. Jag kände mig djupt besviken och ville icke medgiva, att det var ett verkligt hinder. Jag böjde mig ned och tittade under blocket. Intet mellanrum. Sedan undersökte jag överdelen. Samma granitvägg. Hans förde lampan över alla punkter av väggen, men ingen utväg kunde upptäckas.
Vi måste uppgiva allt hopp att komma förbi.
Jag hade satt mig på marken. Min farbror gick med långa steg av och an i gången.
»Men Saknussem då?» utropade jag.
»Ja», sade min farbror, »har väl han varit hindrad av denna stendörr?»
»Nej, nej», återtog jag livligt. »Detta stenblock har till följd av någon skakning eller någon av de magnetiska företeelser, som existera i jordskorpan, plötsligt spärrat vägen. Många år hava förflutit mellan Saknussems återvändande och detta blocks nedfallande. Det är ju tydligt, att denna gång fordom varit lavans väg och att
