TJUGUNIONDE KAPITLET
EXPLOSIONEN
Följande dag, torsdagen den 27 augusti, blev en minnesvärd dag på denna underjordiska resa.
Jag kan ännu icke tänka på den utan att mitt hjärta klappar av förskräckelse. Från denna stund få nämligen förnuft, omdöme och uppfinningsförmåga icke något att säga, och vi bliva lekbollar för naturföreteelserna.
Klockan sex voro vi på fötter. Det ögonblick nalkades nu, då vi med krutets tillhjälp skulle bana oss väg genom graniten.
Jag utbad mig äran att få antända minan. Då detta var gjort, skulle jag återvända till mina följeslagare på flotten, där ännu alla våra saker voro ombord. Sedan skulle vi lägga ut från stranden för att undgå följderna av explosionen, vilka måhända icke skulle inskränka sig till det inre av berget.
Luntan skulle enligt våra beräkningar brinna i tio minuter, innan den antände krutet. Jag kunde därför gott hinna ned till flotten.
Det var icke utan en viss sinnesrörelse, jag redde mig till att utföra min uppgift.
Efter en hastig måltid gingo min farbror och jägaren ombord, medan jag kvarstannade på stranden. Jag var försedd med en tänd lykta, med vilken jag skulle sätta eld på luntan.
»Gå nu, min gosse», sade min farbror, »och kom genast tillbaka till oss.»
»Var lugn, farbror. Jag skall icke söla på vägen.»
