»Ja, om ingenting hejdar oss, om denna brunn har någon öppning! Tänk om den är sluten, om luften småningom sammantryckes under vattenpelarens tryck och vi bliva krossade!»
»Axel», svarade min farbror med stort lugn, »vår belägenhet är nästan förtvivlad, men det finns några möjligheter till räddning, och det är dem, som jag överväger. Om vi vilket ögonblick som helst kunna omkomma, kunna vi också i hvarje ögonblick bliva räddade. Vi måste därför laga, att vi kunna draga fördel av de minsta omständigheter.»
»Men vad skola vi göra?»
»Först och främst stärka oss med att äta litet.»
Vid dessa ord kastade jag en förtvivlad blick på min farbror. Jag hade icke velat fram med sanningen, men nu måste jag säga honom allt.
»Vad?» utropade han, »har provianten gått förlorad?»
»Ja, här är allt som finns kvar, en bit torrt kött till tre personer.»
Min farbror stirrade på mig utan att vilja förstå.
»Tror farbror ännu, att vi kunna bliva räddade?»
På denna fråga fick jag aldrig något svar.
En timme gick. Jag började att känna mig mycket hungrig. Mina följeslagare ledo också av hunger, men ingen av oss vågade röra det obetydliga vi hade att äta.
Emellertid stego vi fortfarande uppåt med stor hastighet. Ibland tappade vi andan liksom luftseglarna, när det går för fort uppåt. Men om dessa känna ökad kyla allteftersom de höja sig bland luftlagren, fingo vi i stället pröva på motsatsen. Värmen tilltog oroväckande och uppgick säkert nu till fyrtio grader.
Vad betydde en dylik förändring? Ända dittills hade Davys och Lidenbrocks teorier visat sig riktiga. Skulle vi väl nu komma till en trakt, där värmen skulle bringa klipporna att smälta? Jag fruktade det, och jag sade till min farbror:
»Om vi icke drunkna eller krossas eller svälta ihjäl, återstår oss alltid utsikten att bliva levande brända.»
Han endast ryckte på axlarna och försjönk åter i sina funderingar.
En timme förflöt. Med undantag av en mindre ökning
