146
i temperaturen inträffade ingen förändring. Slutligen bröt min farbror tystnaden.
»Vi måste fatta ett beslut», sade han.
»Fatta ett beslut?» sade jag.
»Ja, vi måste stärka våra krafter. Om vi försöka spara den lilla föda vi ha och sålunda förlänga vårt liv med några timmar, bliva vi i stället alldeles utmattade.»
»Ja, men slutet kan ej länge låta vänta på sig.»
»Men antag, att ett tillfälle till räddning erbjuder sig, att det gäller att handla i ett ögonblick, var skola vi få kraft därtill, om vi äro utmattade av hunger?»
»Farbror misströstar då inte helt och hållet?» frågade jag retligt.
»Nej», svarade min farbror bestämt.
»Farbror tror ännu på någon utsikt till räddning?»
»Ja, så länge hjärtat klappar och pulsen slår, får icke någon med vilja utrustad varelse giva förtvivlan rum.»
Vilka ord! Den man, som uttalade dem under sådana omständigheter, var för visso icke av det vanliga slaget.
»Vad tänker farbror då göra?» sade jag.
»Äta varenda smula vi ha och stärka våra medtagna krafter. Det kanske blir vår sista måltid, men vi skola åtminstone icke vara utmattade stackare utan handlingskraftiga män.»
»Ja, låt oss äta då», sade jag.
Jag hade åter fattat något hopp. Men vår sista måltid var nu förtärd. Klockan var fem på morgonen.
Emellertid ökades temperaturen mer och mer, och jag kände mig omgiven av en brännande hetta. Jag kunde icke jämföra denna hetta med något annat än den värme, som utstrålar från en masugn. Både Hans och min farbror och jag hade efter hand måst taga av oss rock och väst. Det minsta klädesplagg blev en orsak till obehag för att icke säga lidande.
»Stiga vi då upp till en vitglödande region?» utropade jag, då hettan ytterligare tilltog.
»Nej», svarade min farbror, »det är omöjligt.»
»Men denna klippvägg är glödhet», sade jag.
Just som jag yttrade detta och drog tillbaka handen från klippan kom jag att snudda vid vattnet.
»Vattnet är kokhett!» utropade jag.
