148
»Jag tror det», sade min farbror leende. »Och det är det lyckligaste, som kan hända oss.»
Det lyckligaste! Hade min farbror blivit tokig? Vad betydde dessa ord? Vadan detta lugn och detta småleende?
»Huru!» utropade jag. »Vi äro i ett vulkaniskt utbrott. Slumpen har kastat oss in bland glödande lava, smältande klippor och sjudande vatten! Vi skola alltså bliva utdrivna, uppkastade, utspydda i luften tillsammans med klippstycken, aska och slagg, i en virvel av lågor! Det är det lyckligaste, som kan hända oss?»
»Ja», svarade min farbror och betraktade mig över sina glasögon, ty det är den enda utsikt, som vi hava att komma upp på jordens yta igen.»
Jag förbigår de tusen tankar, som korsade sig i min hjärna. Min farbror hade rätt, alldeles rätt, och aldrig hade han synts mig djärvare och mera övertygad än i denna stund, då han lugnt väntade och beräknade alla med ett vulkaniskt utbrott förenade möjligheter.
Emellertid stego vi fortfarande uppåt, och det fortgick så hela natten. Oväsendet omkring oss tilltog. Jag var nästan kvävd, och jag trodde, att min sista stund var kommen.
Det var tydligt, att vi drevos framåt av en eruptiv rörelse. Under flotten hade vi sjudande vatten och under detta vatten ett helt lavaflöde, en samling klippstycken, som vid kraterns topp skulle sprida sig åt alla håll. Vi voro alltså i en vulkans skorsten. Det kunde icke vara något tvivel därom.
Men denna gång hade vi icke att göra med det utslocknade Snefels utan med en vulkan i full verksamhet. Jag undrade mycket, vad det kunde vara för ett berg och i vilken del av världen vi skulle bliva utkastade.
Fram emot morgonen ökades den uppstigande rörelsen. Att hettan tilltog i stället för att minskas, då vi närmade oss jordytan, berodde naturligtvis på att den var helt lokal och stod i samband med det vulkaniska inflytandet. Rörande vårt fortkomstsätt återstod intet tvivel för mig. En väldig kraft, en kraft om flera hundra atmosfärer, som alstrades av de i jordens innandömen hopade ångor-
