Å, vilken underbar resa! Vi hade gått ned genom en vulkan och kommit ut genom en annan, belägen mer ån fyrahundraåttio mil från Snefels!
Efter en förtjusande måltid av frukter och friskt vatten, begåvo vi oss på väg till Strombolis hamn. Att omtala huru vi kommit till ön, syntes oss mindre klokt. De vidskepliga italienarna skulle säkert ansett oss för demoner från underjorden. Vi beslöto därför att gälla för helt vanliga skeppsbrutna. Det var mindre ärofullt, men mera betryggande.
Under vägen hörde jag min farbror mumla:
»Men kompassen! Kompassen, som visade på norr!»
En timme sedan vi lämnat olivdungarna bakom oss, anlände vi till San Vincenzo, där Hans fordrade betalning för sin trettionde vecka i vår tjänst. Den överlämdes också till honom med de varmaste handtryckningar.
Om han också icke delade vår helt naturliga sinnesrörelse, hängav han sig dock i detta ögonblick åt en ovan hjärtlighet.
Han tryckte lätt våra händer med det yttersta av sina fingrar och log.
