TRETTIOANDRA KAPITLET
HEMFÄRDEN
Här följer nu slutet på en berättelse, till vilken även personer, som äro vana att icke förundra sig över något, skola vägra att sätta tro. Men jag låter icke människornas klentrogenhet bekomma mig det minsta.
Vi mottogos av de strombolitiska fiskarena med all den vänlighet, man plägar visa skeppsbrutna. De gåvo oss kläder och mat. Efter två dygns väntan kunde vi på en liten maltesisk slup den 31 augusti avsegla till Messina där vi njöto några dagars vila och fullständigt återvunno våra krafter.
Fredagen den 4 september gingo vi ombord på Volturne, en fransk postångare, och tre dagar därefter landade vi i Marseille. Det var endast en sak, som oroade oss, och det var den fördömda kompassen. Detta oförklarliga faktum var verkligen bekymmersamt. Den 9 september på aftonen anlände vi till Hamburg.
Jag avstår från att beskriva Marthas häpnad och Graubens glädje.
»Nu då du är en hjälte», sade min kära lilla fästmö, »behöva vi aldrig mera skiljas, Axel!»
Jag såg på henne. Hon grät och skrattade på en gång.
Jag behöver ju icke säga, att professor Lidenbrocks återkomst väckte uppseende i Hamburg. Tack vare Marthas pratsamhet hade det snart spritt sig i hela världen, att han avrest till jordens medelpunkt. Man ville icke tro det, och när han nu var tillbaka, trodde man det lika litet.
