Jag skulle på min ära icke kunnat säga honom det. För resten tog han mig icke till råds, utan fortfor att tala för sig själv:
»Det är vad vi kalla ett kryptogram», sade han, »och dess mening är dold genom att bokstäverna blivit med flit omkastade. Kunde vi blott läsa dem i den rätta ordningen, skulle de bilda en begriplig mening. Vem vet, om icke dessa rader förklara eller omtala någon stor upptäckt!»
För min del trodde jag nu inte, att det var något sådant, men jag behöll klokt nog min mening för mig själv.
Farbror Lidenbrock tog nu boken och pergamentet och jämförde dem.
»Dessa båda aktstycken äro icke av samma hand», sade han. »Kryptogrammet är yngre än boken, det tror jag mig strax kunna uppvisa. Första bokstaven är ett dubbelt M, som vi förgäves skulle leta efter i Snorres bok, ty det upptogs först på 1300-talet. Det ligger sålunda minst 200 år mellan handskriften och pergamentbladet.»
Detta föreföll mig, det medgiver jag, ganska logiskt.
»Jag har alltså anledning tro», återtog min farbror, »att någon av bokens ägare skrivit dessa hemlighetsfulla bokstäver, Men vem kan denne hava varit? Skulle han icke hava skrivit sitt namn någonstädes?»
Min farbror sköt upp sina glasögon, tog ett starkt förstoringsglas och granskade noga de första bladen i boken. På baksidan av det andra upptäckte han en sorts fläck, vilken för ögat tedde sig som en vanlig bläckplump. Men då man såg närmare efter, urskilde man några nästan utplånade skrivtecken, Min farbror insåg, att här var något av yttersta intresse. Med sitt stora förstoringsglas undersökte han ivrigt bläckfläcken och lyckades slutligen igenkänna följande runbokstäver, vilka han utan tvekan läste:
.svg)
»Arne Saknussem!» utropade han triumferande. »Det är ju ett namn och ett isländskt namn till på köpet, namnet på en lärd på 1500-talet, en ryktbar alkemist!»
Jag betraktade min farbror med en viss beundran.
