skakade bordet. Bläcket stänkte omkring, och pennan hoppade ur min hand.
»Det duger inte!» utropade min farbror. »Det är intet sunt förnuft i detta!»
Som skjuten ur en kanon rusade han ut ur rummet och ned för trappan, störtade ut på Königsstrasse och försvann.
»Har han gått ut?» ropade Martha, som skyndade till, när hon hörde förstudörren slå igen med en skräll, som skakade hela huset.
»Ja», svarade jag, »han har gått ut!»
»Nå, men middagen?» sade den gamla tjänarinnan.
»Han vill inte ha någon middag!»
»Och hans kvällsmat då?»
»Han vill ingen ha!»
»Ingen ha?» utropade Martha och knäppte hop händerna.
»Nej, kära Martha, varken han eller någon annan här i huset kommer att få någon mat på länge! Farbror Lidenbrock ämnar sätta oss på svältkur, tills han lyckats tyda ett gammalt dokument, som ingen människa kan tyda!»
»Herre Gud, då få vi ju svälta ihjäl!»
Jag vågade icke säga, att detta med hänsyn till min farbrors envålds, allom bjudande regemente verkligen syntes mig oundvikligt.
Den gamla tjänarinnan återvände suckande till sitt kök. Hon var uppfylld av allvarsamma farhågor.
När jag blev ensam, satte jag mig i den stora länstolen och tände min pipa. Jag kunde icke låta bli att tänka på det mystiska dokumentet och på min farbror. Var kunde han vara vid detta laget? Skulle han komma hem triumferande eller nedslagen? Skulle han eller hemligheten avgå med segern? Så undrade jag för mig själv, och försjunken i tankar tog jag i min hand det pappersblad, på vilket jag skrivit den obegripliga serien av bokstäver.
»Vad kan det här vara?» sade jag.
Jag sökte gruppera bokstäverna, så att de skulle bilda ord. Det var omöjligt. Jag fick icke fram någon begriplig mening. Jag blev het åt huvudet under dessa fruktlösa strävanden, och av en naturlig impuls kom jag
