Det gjorde mig verkligen ont om honom. Men jag var ju besluten att i hans eget såväl som mitt intresse ingenting yppa.
En omständighet skulle emellertid inträffa, som kom mitt beslut att vackla.
När Martha skulle gå på torget, fann hon förstudörren låst, och den stora nyckeln satt icke i som den brukade. Vem hade tagit ur den? Min farbror helt säkert, när han kom hem i går afton.
Hade han gjort det med avsikt eller av misstag? Ville han verkligen sätta oss på svältkur? Detta tycktes mig något starkt, men det såg verkligen ut, som om frukosten skulle torka in liksom aftonmåltiden i går. Jag beslöt emellertid att väpna mig med hjältemod och icke giva mig för en sådan sak som hunger.
Martha tog saken mycket allvarsamt och var rent av otröstlig.
Min farbror satt fortfarande och arbetade. Hans fantasi svävade ut i kombinationernas ideala värld, Han var långt ifrån jorden, höjd över alla jordiska behov.
Framemot middagstiden började hungern allvarsamt plåga mig. Martha hade i sin oskuld ätit upp det som var kvar i skafferiet, och nu fanns icke en matbit i huset, Emellertid stod jag på mig och giorde det till en slags hederskänsla att framhärda i mitt beslut,
Klockan slog två. Det här blev ju löjligt för att icke säga outhärdligt. Jag började intala mig, att jag överdrev dokumentets vikt. Kanske skulle min farbror alls inte tro på det utan anse det som en mystifikation, och i värsta fall finge jag väl kvarhålla honom mot hans vilja, om han verkligen fick lust på äventyret. Kanske lyckades han också själv finna nyckeln till chifferskriften, och vad hade jag då för mina hungerkval?
Dessa skäl, som jag i går skulle harmset förkastat, syntes mig nu förträffliga. Jag tyckte till och med, att jag varit dum, som väntat så länge, och jag beslöt att tala om alltsammans.
»Farbror!» sade jag, i det jag trädde in i hans rum.
Han tycktes icke höra mig.
»Farbror Lidenbrock!» sade jag och höjde rösten.
