24
»Vad är det?» frågade han, som om han nyss vaknat.
»Jo, nyckeln!»
»Vilken nyckel? Till förstudörren?»
»Nej», utropade jag, »nyckeln till dokumentet! Jag har funnit den av en slump!»
»Vad säger du?» skrek han, nästan utom sig av spänning.
»Se här», sade jag och räckte honom det papper, som jag skrivit på, »läs!»
»Men det där är ju ingen mening i!» svarade han.
»Inte om man börjar i början, men läs ifrån slutet…»
Jag hade icke talat ut, förrän min farbror utstötte ett rop för att icke säga ett rytande. Nu hade han fått det klart för sig, Han var som förvandlad.
»Ha, snillrike Saknussem!» uropade han. »Du hade alltså först skrivit din mening bakfram!»
Och kastande sig över pappersbladet, läste han nu med fuktig blick och rörd stämma hela dokumentet, börjande med den sista bokstaven och slutande med den första.
Så här lydde det:
In Sneffels Yoculis craterem kem delibat
umbra Scartaris Julii intra calendas descende,
audas viator, et terrestre centrum attinges.
Kod feci. Arne Saknussem.
Vilket dåliga latin torde kunna översättas ungefär så:
Stig ned i Snefels jökelkrater,
som före den första juli smekes
av Scartaris skugga, så skall du,
o djärve resande, framkomma till
jordens medelpunkt. Vilket jag
gjort. Arne Saknussem.
Vid denna läsning spratt min farbror till, som om han
oförmodat vidrört en Leydenflaska. Han var präktig i
sin djärvhet, sin glädje och sin övertygelse. Han gick
fram och tillbaka i rummet, tog sig för huvudet, flyttade
på stolarna, staplade upp böckerna i stora högar och
kastade till och med boll med sina dyrbara stenar. Han
bestod ett slag här och en klapp där. Slutligen lugnade
