26
vilja företaga denna resa, som icke skola få en aning om den förrän vi äro tillbaka.»
»Tror farbror, att det skulle vara så många?»
»Ja visst! Vem skulle väl tveka, då det gällde en sådan ryktbarhet? Om detta dokument vore känt, skulle en hel här av geologer med all skyndsamhet följa Arne Saknussems spår.»
»Det är jag icke alls övertygad om, ser farbror, ty hur vet man egentligen, att det här dokumentet är äkta? Och Jökel, Snefels och Scartaris, vad är det för något?»
»Det skall jag snart säga dig. Jag fick just för en tid sedan en karta från vännen Peterman i Leipzig. Nu kommer den till pass. Tag ned den tredje kartportföljen i andra avdelningen i det stora skåpet, serien Z, facket 4.»
Jag steg upp, och tack vare dessa noggranna anvisningar fann jag snart den begärda portföljen. Min farbror slog upp den och sade:
»Här ha vi en av de bästa kartorna över Island, Handersons, och jag tror den skall kunna ge oss alla nödiga upplysningar.»
Jag lutade mig ned över kartan.
»Betrakta denna ö, som består av vulkaner», sade professorn, »du ser, att de alla kallas Jökel. Detta ord betyder glaciär, och på Islands höga latitud försiggå de flesta vulkaniska utbrott genom islagren.»
»Gott», svarade jag, »men var ha vi Snefels?»
Jag hoppades, att denna fråga icke skulle kunna besvaras. Men jag bedrog mig.
»Följ västra kusten av Island», återtog min farbror. »Ser du Reykjavik, huvudstaden? Gott! Gå norrut förbi de många fjordar, som finnas på denna sönderskurna kust, och stanna något nedanför sextiofemte breddgraden! Vad ser du där?»
»Ett slags halvö, liknande ett avgnagt ben, som slutar med en ofantlig knota.»
»Jämförelsen är inte illa, min gosse. Nå, ser du ingenting på den där knotan?»
»Jo, ett berg, som tyckes hava vuxit upp ur havet.»
»Ja, det är Snefels.»
»Snefels?»
»Just det, ett berg om 5,000 fots höjd, ett av de ansen-
