ligaste på ön och säkert det märkvärdigaste i hela världen, om dess krater leder till jordens medelpunkt.»
»Det är ju omöjligt», utropade jag med en axelryckning.
»Omöjligt?» svarade min farbror i sträng ton. »Varför det?»
»Emedan denna krater naturligtvis måste vara full av lava och glödande klippstycken…»
»Och om det är en slocknad krater?»
»Slocknad?»
»Ja, antalet vulkaner, som äro i verksamhet på jordens yta, uppgår för närvarande icke till mer än omkring trehundra, men det finns många flera, som äro slocknade. Till de senare hör Snefels, och detta berg har i historisk tid endast haft ett enda utbrott, nämligen år 1219. Sedan den tiden har dess oro småningom avtagit, och det hör nu ej längre till de verksamma vulkanerna.»
Mot dessa fakta kunde jag ju intet invända, och jag återgick därför till andra dunkla punkter i urkunden.
»Hvad betyder det där ordet Scartaris?» frågade jag, »och vad betydelse har den första Juli?»
Min farbror funderade en liten stund. Jag började ett ögonblick hoppas, att han skulle bliva svarslös, men det var blott ett ögonblick, ty strax därpå svarade han som följer:
»Snefels består av flera kratrar. Det var därför nödvändigt att angiva, vilken av dem som leder till jordens medelpunkt. Vad gjorde då den lärde isländaren? Han har lagt märke till att en av bergets toppar, Scartaris, under de sista dagarna av Juni kastar sin skugga fram till öppningen av ifrågavarande krater, och det är vad han angivit i dokumentet. Han kunde ju icke giva en noggrannare anvisning, och när vi väl kommit upp på Snefels topp, kunna vi säkert icke misstaga oss om vägen.»
Min farbror hade tydligen svar på alla mina invändningar. Jag såg, att jag icke kom någon vart med honom, när det gällde dokumentet, Jag övergick därför till de i mitt tycke ännu viktigare vetenskapliga invändningarna.
»Nåja», sade jag, »jag medgiver, att Saknussems uttalande är tydligt och icke lämnar rum för något tvivel. Jag medgiver till och med, att dokumentet är fullkomligt äkta. Denne lärde har varit nere i Snefels. Han har