värmen? Varför skulle den icke på ett visst djup nå en oöverstiglig gräns i stället för att stiga så högt, att de mest eldfasta metaller smälta? — Minns du ett besök, som den ryktbare engelske kemisten Humphry Davy avlade hos mig 1825?»
»Det gör jag just inte, eftersom jag inte föddes förrän nitton år senare.»
»Jo, ser du, Humphry Davy besökte mig på en resa genom Hamburg. Vi diskuterade bland andra frågor även den om jordkärnans flytande tillstånd. Vi voro båda ense om, att detta flytande tillstånd omöjliggjordes av en omständighet, som vetenskapen aldrig kunnat förklara.»
»Vilken omständighet då?» frågade jag litet förvånad.
»Jo, om denna flytande massa verkligen funnes, skulle den, liksom oceanen, vara underkastad månens attraktion, och följaktligen skulle två gånger om dagen en inre ebb och flod uppstå, som skulle spränga jordskorpan och förorsaka periodiska jordbävningar.»
»Men det är ju i alla fall tydligt, att jordens yta varit glödande, och man får väl ändå antaga, att den yttre skorpan först avsvalnat och värmen dragit sig tillbaka till medelpunkten.»
»Misstag», genmälde min farbror. »Jorden har blivit upphettad genom ytans glödande tillstånd och icke på annat sätt. Dess yta utgjordes av en stor mängd metaller, sådana som kalium och natrium, som hava egenskapen att antändas vid blotta beröringen med luft och vatten. Dessa metaller fattade eld, när de atmosfäriska ångorna störtade ned på jorden i form av regn, och efter hand som vattnet nedträngde i jordskorpans sprickor, förorsakade det nya antändningar med explosioner och utbrott. Därför voro vulkanerna så talrika under jordens första tider.»
»I sanning en snillrik hypotes!» kunde jag icke låta bli att utropa.
Jag började, sanningen att säga, rubbas i min övertygelse genom min farbrors ord, framförda som de voro med hans vanliga eldiga hänförelse.
»Du ser, Axel», tillade han, satt centralkärnans tillstånd givit anledning till olika hypoteser bland geologerna. Ingenting är mindre bevisat än befintligheten av denna inre
