32
»Hur är det med dig?» sade hon och räckte mig handen.
»Med mig?» utropade jag. Och i en handvändning hade jag anförtrott min lilla vackra vierländska, hur landet låg. Hon gick tyst en stund. Klappade väl hennes hjärta lika fort som mitt? Jag vet det icke, men hennes hand darrade icke alls i min. Vi gingo en hundra steg utan att säga något.
»Axel», sade hon slutligen.
»Ja, Grauben!»
»Det blir en storartad resa!»
Jag spratt till.
»Ja, Axel, värdig brorsonen till en ryktbar lärd. Det är bra, att en man utmärker sig genom något stort företag!»
»Du avråder mig alltså inte?»
»Nej, kära Axel, och jag skulle gärna följa med dig och din farbror, om inte en stackars flicka bara vore till besvär.»
»Menar du verkligen det?»
»Ja, visst menar jag det!»
O, kvinnor, vad ert hjärta alltid är obegripligt! När ni inte äro de blygaste av alla varelser, äro ni stället de modigaste! För er betyda förnuftsskäl mindre än intet. Sedan jag omtalat för denna flicka, vad som helt upptog mina tankar, uppmanade hon mig att deltaga i expeditionen! Hon skulle icke dragit sig för det! Och hon uppmanade mig, som hon dock älskade!
Jag var förbryllad och, varför icke säga det, ganska skamsen.
Natten hade inträtt, då vi slutligen stodo framför huset vid Königsstrasse. Jag väntade, att allt skulle vara tyst och stilla, att min farbror skulle gått och lagt sig som vanligt och att Martha skulle gå och städa i matsalen.
Men jag hade icke tagit min farbrors livliga lynne med i räkningen. Jag fann honom hojtande och gestikulerande mitt ibland en skara bärare, som avlastade en mängd varor i portgången. Den stackars Martha visste ej alls, vad hon skulle taga sig till.
Jag stod häpen och kom mig först inte för att säga något. Slutligen framstammade jag:
