penhamn, och det uppstod ett kort samtal på danska, av vilket jag förklarligt nog ingenting förstod. Av samtalet lär emellertid hava framgått, att greve Trampe beredvilligt erbjöd professor Lidenbrock sina tjänster.
Av borgmästaren, herr Finsen, lika militärisk till dräkten som guvernören och lika fredlig som han till ämbete och sinnelag, rönte min farbror likalades det älskvärdaste mottagande.
En förträfflig man, vars bistånd kom oss synnerligen väl till pass, var herr Fridriksson, läraren i naturkunnighet vid Reykjaviks skola. Denne anspräkslöse lärde talade endast isländska och latin, Han kom och erbjöd mig sina tjänster på det ädla romarspråket, och jag kände strax, att vi skulle komma att förstå varandra. Han var i själva verket den enda person, med vilken jag kunde samtala under min vistelse på Island
Av de tre rum, som utgjorde hans bostad, ställde den förträfflige mannen två till vårt förfogande, och snart hade vi tagit dem i besittning med alla våra ressaker, vilkas mängd i någon mån förvånade de goda Reykjaviksborna.
»Ja, du Axel», sade min farbror. »Det här går ju bra. Nu är det svåraste gjort.»
»Det svåraste?» utropade jag.
»Ja visst, nu är det bara att stiga ned!»
»Från den synpunkten har farbror nog rätt, men när vi väl kommit ner, måste vi taga oss upp igen, förmodar jag?»
»Det oroar jag mig inte för… Men nu måste vi skynda oss, Jag går till biblioteket. Kanske finns där någon handskrift av Saknussem, och då skulle jag bra gärna vilja se den.»
»Då går jag ut och ser på staden», sade jag och vi skildes åt.
Jag tog mig en lång promenad härs och tvärs och upp och ned, och när jag kom tillbaka till Fridrikssons hus, var min farbror där före mig, sällskapande med sin värd.
Middagen väntade. Det var en mera dansk än isländsk måltid, som i och för sig icke innebar något anmärkningsvärt, men vår värd, som däremot var mera isländare
