44
»Ja. Han är också från den hår halvön. Det är en ejderjägare, en mycket duktig karl, som ni säkert blir nöjd med. Han talar danska mycket bra.»
»Och när kan jag träffa honom?»
»I morgon, om ni så vill.»
»Varför icke i dag?»
»Han kommer inte hit förrän i morgon.»
»Nå, i morgon alltså», svarade min farbror med en suck.
På aftonen gjorde jag en liten promenad länga stranden och gick sedan tidigt och lade mig i den stora träsängen, där jag snart föll i djup sömn.
När jag vaknade morgonen hörde jag min farbror ivrigt tala i rummet bredvid, Jag steg genast upp och skyndade in till honom.
Han samtalade på danska med en högväxt, kraftigt byggd man, som såg ut att äga en ovanlig kroppsstyrka. Hans ögon, som sutto djupt i det stora och något naiva ansiktet, tycktes mig intelligenta. De voro blå och hade ett drömmande uttryck. Ett långt hår, som skulle kallats rött till och med i England, föll ned över hans atletiska skuldror. Denne infödings rörelser voro smidiga, men han rörde icke mycket på armarna, liksom om han icke kände till eller också försmådde åtbördernas språk. Allt hos honom vittnade om ett fullkomligt själslugn, som icke var detsamma som lojhet. Man förstod, att han icke begärde något av andra, att han arbetade efter eget behag och att han icke lät sig förvånas eller rubbas i sin världsåskådning.
Jag uppfattade dessa karaktärsdrag av det sätt, på vilket isländaren lyssnade till min farbrors livliga ordflöde. Han stod orörlig med korslagda armar mitt under den andres många gester, När han ville säga nej, rörde han huvudet från vänster till höger, och när det skulle vara ja, böjde han det framåt, men så litet, att hans långa hår knappast rubbades därvid. Det var en ända till girighet driven sparsamhet med åtbörder.
Denne allvarlige, tyste och flegmatiske man hette Hans Bjelke, och det var den vägvisare, som herr Fridriksson rekommenderat.
Hans sätt stod i sällsam motsats till min farbrors.