Emellertid kommo de mycket lätt överens. Ingendera gjorde något avseende på priset. Den ene var färdig att taga, vad som bjöds, och den andre att giva, vad som begärdes. Aldrig har något avtal varit lättare att ingå.
Hans förband sig att föra oss till byn Stapi på sydkusten av Snefels‘ halvö vid själva foten av vulkanen. Landsvägen var det ungefär tjugutvå mil dit, och min farbror ansåg, att det komme att taga oss två dagar.
Men när han fick höra, att det var fråga om danska mil om 24,000 fot, måste han göra om sin beräkning och med hänsyn till de dåliga vägarna anslå en sju eller åtta dagar till färden.
Fyra hästar skulle ställas till vår disposition, två för att rida på och de båda andra till sakerna. Hans skulle enligt sin vana gå till fots. Han kände fullkomligt denna del av kusten och lovade att föra oss närmaste vägen.
Hans anställning hos min farbror skulle icke upphöra med vår ankomst till Stapi. Han skulle vara kvar i vår tjänst hela den tid, som behövdes för våra vetenskapliga exkursioner, och därför uppbära en avlöning av tre specier i veckan, Men han gjorde till ett oeftergivligt villkor, att denna summa skulle överlämnas till honom varje lördagsafton, eljes ville han icke gå in på avtalet.
Avresan utsattes till den 16 juni. Min farbror ville lämna jägaren en handpenning, men denne avslog det med ett enda ord.
»Sedan», sade han.
När allt var uppgjort, tog Hans farväl och avlägsnade sig genast.
»En förträfflig karl», utbrast min farbror, »men föga anar han den underbara roll, som han skall komma att spela.»
»Han åtföljer oss sålunda ända till…»
»Ja, Axel, ända till jordens medelpunkt.»
Vi hade ännu två dygn på oss, och till min stora ledsnad måste jag använda dem till våra förberedelser. Vi uppbjödo hela vår förmåga på att packa allting så praktiskt som möjligt, instrumenten på ett håll, vapnen på ett annat, verktygen för sig och livsmedlen för sig, tillsammans fyra packar.
Instrumenten utgjordes av:
