ÅTTONDE KAPITLET
PRÄSTGÅRDEN I STAPI
Lördagen den 20 juni klockan sex på aftonen anlände vi till Budir, en liten köping nere vid havsstranden, och vägvisaren begärde sin överenskomna betalning. Min farbror gjorde upp sin räkning med honom. Det var Hans‘ egen familj, d. v. s, hans farbröder och kusiner, som erbjödo oss gästfrihet. Vi blevo väl mottagna, och utan att allt för länge taga dessa hederliga människors godhet i anspråk skulle jag dock gärna velat vila ut litet efter resans mödor. Men min farbror, som icke behövde vila, såg saken på annat sätt, och följande dag måste vi åter stiga till häst.
Marken bar spår av grannskapet med bergen, vilkas granitrötter stucko fram ur jorden som en urgammal, knotig eks. Vi färdades omkring vulkanens ofantliga bas. Min farbror hade ständigt ögonen riktade uppåt berget och gestikulerade, som om han velat säga: »Där är jätten, som jag skall besegra!» Slutligen, efter tjugufyra timmars marsch, stannade hästarna av sig själva framför dörren till prästgården i Stapi.
Stapi är en köping, bestående av ett trettiotal hyddor, och ligger mitt bland lavafälten utan skydd för de av vulkanen återkastade solstrålarna.
När vi kommo fram till prästgården, en enkel, låg hydda varken vackrare eller bekvämare än de andra, såg jag en man stå och sko en häst, Han var klädd i läderförskinn och hade en hämmare i handen.
»Sælvertu», sade jägaren.
