52
lika tystlåtna som deras kamrat jägaren, yttrade icke ett ord och iakttogo stor måttlighet i mat och dryck.
Vi började nu stiga uppför Snefels sluttningar. Den snöiga toppen föreföll mig till följd av en i bergstrakter vanlig optisk villa helt närbelägen, och dock, huru länge skulle det icke dröja, innan vi nådde den! Huru trötta skulle vi icke bliva, innan vi hunno dit!
Min farbror höll sig så nära mig som möjligt. Han förlorade mig aldrig ur sikte, och vid många tillfällen gav han mig ett gott handtag. Vad honom själv beträffar hade han förmodligen en medfödd känsla för jämvikt, ty han snavade aldrig. Isländarna klättrade, trots sina bördor, med bergsbors vanliga vighet uppför branterna.
När jag såg, huru hög Snefels topp var, föreföll det mig omöjligt att man skulle kunna uppnå den ifrån detta håll, om icke sluttningarnas lutningsvinkel minskades, Sedan vi under en timmes tid med mödor och ansträngningar vandrat fram över det snötäcke, som låg utbrett över vulkanens mellersta sluttningar, fingo vi lyckligtvis helt oförmodat syn på en sorts trappa, som underlättade vårt uppstigande. Den bildades av en av dessa stelnade lavaströmmar, som finnas kvar sedan utbrotten och på isländska kallas »stina».
Klockan 7 på aftonen hade vi denna trappas tvåtusen steg bakom oss och befunno oss på ett slags platå, från vilken den egentliga kraterkäglan höjde sig.
Havet utbredde sig tretusen tvåhundra fot nedanför våra fötter. Vi hade överskridit snögränsen, vilken på Island till följd av klimatets ständiga fuktighet icke ligger synnerligen högt. Det var mycket kallt, och stark blåst rådde. Jag var mycket trött. Min farbror såg, att mina ben vägrade mig sin tjänst, och trots sin otålighet ville han stanna. Han gjorde alltså tecken till jägaren, men denne skakade endast på huvudet och sade:
»Högre upp.»
»Vi få visst lov att gå högre, innan vi stanna», sade min farbror.
Sedan frågade han Hans, varför man ej kunde stanna.
»Mistour», svarade vägvisaren.
»Ja! mistour», upprepade en av isländarna i förfärad ton.
»Vad betyder detta ord?» frågade jag orolig.
