utdragna ellipslinjer på konens insida. Vi måste gå fram bland utslungade klippblock, av vilka somliga lossnade ur sina hålor och studsande störtade ned i djupet. De uppväckte i sitt fall alla bergets ekon.
Vissa delar av käglan bildade inre glaciärer. Hans skred då fram med den yttersta försiktighet, undersökande marken med sin järnskodda stav, i händelse där skulle finnas några sprickor. Vid svårare ställen blev det nödvändigt att gå med rep emellan oss, så att den som råkade snava, kunde hållas uppe av kamraterna. Denna solidaritet var visserligen ett gott försiktighetsmått men uteslöt dock icke all fara.
Trots svårigheterna vid nedstigandet på sluttningar, som vägvisaren ej kände, gick likväl allt lyckligt, utom att en av isländarna tappade en tågbunt, som på egen hand begav sig kortaste vägen ned till botten.
Vid middagstiden hade vi hunnit ned. Jag tittade upp och såg genom käglans övre öppning den blå himlen såsom en nästan fullkomlig cirkelyta. Blott på en punkt avtecknade sig Scartaristoppen, som tycktes förlora sig i det oändliga.
I kraterns botten öppnade sig tre gapande hål, genom vilka Snefels under sina utbrott hade utspytt sina glödande lavaströmmar. Vart och ett av dessa hål var ungefär hundra fot i genomskärning. De gapade mörka under våra fötter. Jag vågade knappast se dit. Min farbror däremot började genast undersöka dem, Han sprang ivrig och anfådd från det ena till det andra, gestikulerande och utstötande obegripliga ord. Hans och de andra isländarne sutto på lavablock och sågo på. De ansågo honom tydligen för tokig.
Plötsligt upphävde min farbror ett rop. Jag trodde, att han förlorat fotfästet och störtat ned i ett av de tre svalgen. Men det var icke det. Jag såg honom stå med utspärrade ben och uppsträckta armar framför en väldig granitklippa i kraterns mitt. Hans ställning antydde häpnad, men det var en häpnad, som snart gav vika för en vanvettig glädje.
»Axel, Axel!» uropade han. »Kom, kom!»
Jag skyndade dit. Varken Hans eller de andra rörde sig ur fläcken.
