56
»Se!» sade min farbror.
Och delande hans häpnad om också icke hans glädje, läste jag på blockets västra yta i av tiden halvt utplånad runskrift det mig så förhatliga namnet:
.svg)
»Arne Saknussem!» utropade min farbror, »Hyser du ännu något tvivel?»
Jag svarade icke, men jag återvände förbryllad till mitt lavablock. Det var ju ett förkrossande bevis.
Hur länge jag satt försjunken i funderingar, vet jag icke. Allt vad jag vet, är, att när jag tittade upp, såg jag endast Hans och min farbror nere i kratern. De tre isländska bärarna hade fått gå, och de höllo väl nu som bäst på att stiga ned för kraterns yttre sluttningar på hemväg till Stapi.
Hans låg lugnt och sov i en urholkning i lavan, där han tillrett sig en bädd. Min farbror gick av och an på kraterns botten som ett vilddjur i en fallgrop. Jag hade varken lust eller kraft att stiga upp, och följande vägvisarens exempel hängav jag mig åt sömnen. Men det blev ej mycken vila, ty jag tyckte hela tiden höra buller och känna skakningar i bergets innandömen.
Så förgick denna första natt nere i kratern.
Följande dag sänkte sig en tung, grå och mulen himmel över käglans topp. Jag märkte det mindre på mörkret i kratern än på min farbrors vrede över detta förhållande.
Jag förstod honom ju, och en sista återstod av hopp vaknade åter i mitt hjärta. Se här varför.
Av de tre vägar, som öppnade sig under våra fötter, kunde icke mer än en vara den rätta, Enligt den isländske forskarens utsago i kryptogrammet skulle man känna igen den på att Scartaris skugga skulle falla på dess rand under de sista dagarna av juni månad.
Man kunde i själva verket betrakta denna vassa spets som nålen på en ofantlig solvisare, vars skugga en given dag utpekade vägen till jordens medelpunkt.
Om nu solen höll sig borta, blev det ingen skugga och
